Vilken tur att McDonalds finns! Med ett Happy Meal med cheeseburgare, pommes, äpplebitar och päronmilkshake så åt Elias. Yes! Alltihop gick ner.

Han var trött och ville inte ta sig ur sängen. Fick lite massage. Med lite lockande så fick vi upp honom på Wii-mattan en liten stund och spelade lite balansövningar brevid sängen. Blev lite gladare. Skönt.

Fick sin 3 liters spoldropp som ska gå in under natten i kväll och om proverna är bra i morgon, får han komma hem på permis om han orkar. 

Louise tycker det är trist att vi inte är en hel familj och Beatrice ville inte lämna Elias på sjukhuset. Elias längtar hem.

Idag har Elias varit trött. Inte velat äta. Frukosten försökte han sig på först vid 12. Läkarna har sagt att detta är helt normalt och allt går bra enl. planen. Ledsamt att han inte mår bra och inte vill äta.

Jag har själv inte åkt in till honom än pga av jag storstädar inför en ev. permission under helgen. Vet ej om detta kan bli möjligt, men vi hoppas att han ska orka eller få lov till det. Han lät helt slut när jag pratade med honom i telefon så jag samlar mig för att inte vara för ledsen när vi hälsar på om någon timme.  Jag måste ju visa mig stark inför honom så man inte sänker honom.

Men det är klart att det är svårt att hålla humöret uppe när ens barn kämpar för sitt liv.

Ledsen är jag också sedan vi fått veta att det kom 5 nya till avdelningen mellan fredag-tisdag. Avdelningen är helt fullbelagd. Några får dela rum. En liten är bara 4 månader...

Besöket hos flickornas doktor gick toppen! Peter undrade hur Louise lyckats få ner sitt långtidavärde så bra som hon gjort. Fick mycket beröm. Härligt! Beatrice fick samma beröm. Han var glad för vår skull att detta inte ställer till mer bekymmer just nu, eftersom Louise har haft stora problem med sina värden.

Barnen spelade lite Wii på avdelningen. ELias klassar ut sin pappa trots att han är trött och har en droppställning som är i vägen hela tiden. Fenomenal!

Kvällen började det märkas att han inte har kortison längre. Var inte hungrig. Mest trött och ringde hem till oss och sa god natt redan innan klockan åtta.

Beatrice stod för matlagningen och gjorde sin specialare - grönsakssoppa som vi åt med god aptit. Hon är en riktig kock i liten förpackning. Fixar allt själv. Undrar hur många 7-åringar som kan klara det?

Vi somnade framför TVn helt utmattade vi med.

Elias fick utslag på benen under förnatten och sjuksköterskorna tittade till honom stup i kvarten. Elias kissade på av allt dropp han får. Måste ha stora mängder för att inte njurarna ska paja. Blodprover tas med några timmars intervaller, så det är inte så konstigt att han blir matt med störd sömn och alla cellgifter han får i sig.

Det hann och bli sent innan Elias fick komma till op. Halv 5. Hungrig så han blev helt ledsen.

Beatrice fick följa med när Elias sövdes. Elias knep om Beatrices näsa. Tyckte det var kul. När läkaren sprutade in "den vita mjölken" och vi trodde han var på gång att somna sa jag: Nu kan han nog inte räcka ut tungan som Homer Simpsons - men ack så fel jag hade! Tungan for långt ut i ett nafs medan han log lite pillemariskt - sen somnade han. Och sen fick han cytostatika i ryggmärgen.

Louise kom och hälsade på. Tycker fortfarande det är jobbigt att komma hit. Rädd för att Elias ska bli dålig igen.

På uppvaket satt vi och väntade på att han skulle vakna till medan han låg med huvudet nedsänkt utan kudde och benen i vädret. (Man tiltar hela sängen). Efter ca: 40 minuter vaknade han till och när timmen hade gått; Hoppade han ur sängen med droppställningen i högsta hugg och fullkomligen sprang till pizzorna. Han åt nog i det närmaste 3/4 familjepizza själv. Sa att han inte fått mellanmål eller lunch och detta var ju kvällsmat, så han hade lite att äta igen...

Strax vid åtta och efter denna lilla måltid sattes det nästa högdos metotrexatet i kombination med en annan liten droppvätska - på 3 liter, som ska skölja genom gifterna. Sen ska han få 3 liter till. Gissa om han kommer bli kissig i natt!

Flickorna och jag fick halvspringa mot bilen för att hinna hem till Bonde söker fru. Beatrices och mitt favvomysprogram.

På kvällen blev Louise urledsen för hon har råkat dränka sin blodsockermätare, så vi inte kan köra ut listor till imorgon. Doktor Peter kommer att undra.

ALL TOGETHER

WE STAND TALL

ALWAYS RISE AND

NEVER FALL

Vi körde och lämnade Elias och pappa på sjukhuset. En stooor stor kram sen försvann de in.

Beatrice och jag hämtade upp Sigrid och Ulrika för att ta oss till Lommas Folkes hus för att se SvenStures poporkester. När vi väl kom dit, var vi lite busiga för vi ...smög in med alla de andra dagis och fritidsbarnen som också var där för att se dem. vi hittade ingenstans där man köpte biljetter så då blev det som det blev... Kul för flickorna? De enda barn som satt ner under hela den popiga spralliga dansande showen.

Efter det blev det guidening genom Lomma stad. Dvs vår släkthistoria om vem som bodde var. Hyperintressant. Jag kan tänka mig en da capo om någon känner sig intresserad...ha ha.

När vi sedan körde tillbaka till Lund kände jag att vi får försöka muntra upp Elias så vi stannade till på JC i stan och handlade lite mysiga fina t-shirts och större kalsonger. Butiksbiträdet, den äldre kvinnan av dem som jobbar där hälsar som vanligt till Elias med en stor kram. Säger att hon tänker ofta på honom. Tänk att det finns så rara människor som man egentligen inte känner som bryr sig.

Hanna är just nu och hälsar på. Om en stund är det dax för Elias att bli sövd. Mår ok. Är hungrig, men säger att han fixar det genom att svälja slem.  Hmm, intressant metod.

Jag vaknade av ett högt skrik från nedanvåningen (Elias och jag har bytt sovplats nu när han måste ha någon vuxen hos sig och jag dessutom är sjuk). Sprang ner för trapporna att se vad det var. Det var Elias som skrek i sömne. Puh! Tur att det inte var något allvarligt som hänt i alla fall. En stund senare vaknar Elias av att han är hungrig. Går ut i köket och fixar ostmackor och o´boy. Lägger sig i soffan framför TV4s nyheter. Tårarna rinner tyst längs hans kinder. Han är ledsen. Ledsen och rädd. Eftertänksam på vad han går igenom och ska gå igenom. Hela ens hjärta blöder! Hur ska man kunna trösta? Man kan ju inte ta bort det onda och otäcka. Han måste måste tillbaka till sjukhuset om en stund, få cellgifter och sövas. Allt man önskar är att krama honom hårt och önska sig bort från detta helvete. Man funderar på man bäst ska tackla hans behandling. Läkarna säger att man ska berätta allt. Att han måste få veta. Jag håller med, men det gör ont att se och genomlida rädslan och ledsenheten som det också medför. Chister funderade om vi inte skulle ha sagt att det är högdos behandling, men hur skulle vi kunnat undanhålla sanningen? Det är ju trots allt han som får behandlingen. Hur ska han kunna samla kraft om han inte vet till vad?

Elias och jag grät en stund tillsammans och sedan pratade vi om hur vår kommande resa. Funderade hur det ser ut i Lindvallen. Hur snyggt vi kommer att åka i backen... Dock inte jag i alla fall. Min stil är unik. Man kan lätt se - ok, fantisera sig en bild av att jag har en läskback mellan mina ostadiga knän och armarna vilt viftande i takt med att hålla en viss balans. Allt medan farten är i typ gångtakt.