Beatrice undrade hur man gjorde en äpplepaj. Eftersom hon är så duktig med att laga mat och alltid brukar fixa grönsakerna till maten så berättade jag hur hon skulle göra. Sedan körde Louise och jag och handlade. När vi kom hem och satt och åt middag berättar Beatrice "Jag har bakat äpplepajen och pappa har bränt den"!

Louise och jag har köpt present till en liten tjej som fyller 5 år nästa vecka (Sigge). Beatrice blev otroligt avundsjuk och ville själv ha den. Då föreslog vi att hon knde ju alltid önska sig en. Elias snappade upp diskussionen och sa att han absolut skulle skriva sin önskelista på direkten. Han önskar sig: "En tidsmaskin så han hamnar 2,5 år framåt i tiden".

Karin ringde och pratade lite undrade hur vi hade det, om vi landat i hans diagnos. Både och. Jag känner mig så övertygad att han ska bli frisk, att något annat existerar bara inte. Att 2,5 år kan verka som en otroligt lång tid, men på samma gång som en "kort" begränsad tid innan han blir helt frisk. Hans systrar kommer aldrig att bli friska - DEN tiden är lååång. Visst mår han dåligt och kommer må uselt under denna långa tid, fruktansvärt för honom och oss som familj lider med honom,  men resultatet är ju värt allt! Frisk! Vi kommer aldrig bli desamma personer som vi var innan barnen blev sjuka, men vi kan glädjas åt små små välmåenden. Bara när Elias kunde klia sig på näsan, med ena handen, trillade tårarna ner längs kinderna av glädje. När flickornas blodsocker ligger bra, då blir man glad. Varje gång! När det inte gör det så känner man sig så olycklig för deras skull, för de blir ledsna eller mår inte bra. För varje dag Elias mår lite, lite bättre, mår vi alla mycket bättre. Det är nog inte alla som ens är medvetna om hur bra de har det. Hur bra de faktiskt mår. Men positiva tankar gör att man klarar av mer än vad man tror. Kanske har vi inte förstått hur illa det är ställt med Elias eller så vill vi inte tro att det är så illa med honom. Allt vi tänker är att han ska bli frisk, även om det ska ta 2,5år. 

Idag kom alla Elias underbara klasskompisar och deras lärare Marianne och Annika på besök. Lalla gillar inte paj, så Elias bestämde att det skulle bli rulltårtabakelse och chokladmuffins. Det skrattades och babblades runt bordet. Alla fick se hur  port-a-cathen ser ut där Elias får sin medicin i sig. No,big deal för dem.

Alla barnen var glada, men gladast ändå var nog Elias. Härligt att ha så bra lärare som fixar och ställer upp för oss.