Det hann och bli sent innan Elias fick komma till op. Halv 5. Hungrig så han blev helt ledsen.

Beatrice fick följa med när Elias sövdes. Elias knep om Beatrices näsa. Tyckte det var kul. När läkaren sprutade in "den vita mjölken" och vi trodde han var på gång att somna sa jag: Nu kan han nog inte räcka ut tungan som Homer Simpsons - men ack så fel jag hade! Tungan for långt ut i ett nafs medan han log lite pillemariskt - sen somnade han. Och sen fick han cytostatika i ryggmärgen.

Louise kom och hälsade på. Tycker fortfarande det är jobbigt att komma hit. Rädd för att Elias ska bli dålig igen.

På uppvaket satt vi och väntade på att han skulle vakna till medan han låg med huvudet nedsänkt utan kudde och benen i vädret. (Man tiltar hela sängen). Efter ca: 40 minuter vaknade han till och när timmen hade gått; Hoppade han ur sängen med droppställningen i högsta hugg och fullkomligen sprang till pizzorna. Han åt nog i det närmaste 3/4 familjepizza själv. Sa att han inte fått mellanmål eller lunch och detta var ju kvällsmat, så han hade lite att äta igen...

Strax vid åtta och efter denna lilla måltid sattes det nästa högdos metotrexatet i kombination med en annan liten droppvätska - på 3 liter, som ska skölja genom gifterna. Sen ska han få 3 liter till. Gissa om han kommer bli kissig i natt!

Flickorna och jag fick halvspringa mot bilen för att hinna hem till Bonde söker fru. Beatrices och mitt favvomysprogram.

På kvällen blev Louise urledsen för hon har råkat dränka sin blodsockermätare, så vi inte kan köra ut listor till imorgon. Doktor Peter kommer att undra.

ALL TOGETHER

WE STAND TALL

ALWAYS RISE AND

NEVER FALL

Vi körde och lämnade Elias och pappa på sjukhuset. En stooor stor kram sen försvann de in.

Beatrice och jag hämtade upp Sigrid och Ulrika för att ta oss till Lommas Folkes hus för att se SvenStures poporkester. När vi väl kom dit, var vi lite busiga för vi ...smög in med alla de andra dagis och fritidsbarnen som också var där för att se dem. vi hittade ingenstans där man köpte biljetter så då blev det som det blev... Kul för flickorna? De enda barn som satt ner under hela den popiga spralliga dansande showen.

Efter det blev det guidening genom Lomma stad. Dvs vår släkthistoria om vem som bodde var. Hyperintressant. Jag kan tänka mig en da capo om någon känner sig intresserad...ha ha.

När vi sedan körde tillbaka till Lund kände jag att vi får försöka muntra upp Elias så vi stannade till på JC i stan och handlade lite mysiga fina t-shirts och större kalsonger. Butiksbiträdet, den äldre kvinnan av dem som jobbar där hälsar som vanligt till Elias med en stor kram. Säger att hon tänker ofta på honom. Tänk att det finns så rara människor som man egentligen inte känner som bryr sig.

Hanna är just nu och hälsar på. Om en stund är det dax för Elias att bli sövd. Mår ok. Är hungrig, men säger att han fixar det genom att svälja slem.  Hmm, intressant metod.

Jag vaknade av ett högt skrik från nedanvåningen (Elias och jag har bytt sovplats nu när han måste ha någon vuxen hos sig och jag dessutom är sjuk). Sprang ner för trapporna att se vad det var. Det var Elias som skrek i sömne. Puh! Tur att det inte var något allvarligt som hänt i alla fall. En stund senare vaknar Elias av att han är hungrig. Går ut i köket och fixar ostmackor och o´boy. Lägger sig i soffan framför TV4s nyheter. Tårarna rinner tyst längs hans kinder. Han är ledsen. Ledsen och rädd. Eftertänksam på vad han går igenom och ska gå igenom. Hela ens hjärta blöder! Hur ska man kunna trösta? Man kan ju inte ta bort det onda och otäcka. Han måste måste tillbaka till sjukhuset om en stund, få cellgifter och sövas. Allt man önskar är att krama honom hårt och önska sig bort från detta helvete. Man funderar på man bäst ska tackla hans behandling. Läkarna säger att man ska berätta allt. Att han måste få veta. Jag håller med, men det gör ont att se och genomlida rädslan och ledsenheten som det också medför. Chister funderade om vi inte skulle ha sagt att det är högdos behandling, men hur skulle vi kunnat undanhålla sanningen? Det är ju trots allt han som får behandlingen. Hur ska han kunna samla kraft om han inte vet till vad?

Elias och jag grät en stund tillsammans och sedan pratade vi om hur vår kommande resa. Funderade hur det ser ut i Lindvallen. Hur snyggt vi kommer att åka i backen... Dock inte jag i alla fall. Min stil är unik. Man kan lätt se - ok, fantisera sig en bild av att jag har en läskback mellan mina ostadiga knän och armarna vilt viftande i takt med att hålla en viss balans. Allt medan farten är i typ gångtakt.