Åt frukost med pappa och hoppade sen in i duschen och stod där länge länge och njöt av de varma strålarna. Jag stannade kvar medan Christer åkte hem för att hjälpa vår hantverkare. Strax efter att han åkt fick vi veta att värdet var nere, så det är dax att få åka hem!!! Men Elias ville i alla fall komma ner till sjukhusskolan så fort han bara kunde ändå. Han hade en liten present till sina extra fröknar och gillar att vara där så mycket som möjligt. Sjuksköterskan kunde inte dra ut nålen fort nog.

Så medan Elias var i skolan packade jag ihop våra saker - jisses vad mycket det är, men vi räknade inte med att komma hem så fort. Detta blev 2 dagar tidigare än vi trodde. Innan vi åkte hem satt vi vuxna och pratade om hur jobbigt det är att vara förälder till så sjuka barn - att det är svårt att trösta - hur ledsen man är, hur illa barnen far av allt de måste utstå, osv... Elias satt bakom oss och spelade på datorn, men hade stora öron. Han satt och grät och snörvlade. Trots att vi fick ett så otroligt positivt besked igår, så vet han att behandlingen kommer att fortsätta - att det ska bli fortsatt jobbigt och må dåligt från och till. Att han inte har ork som vanligt. Vi upplever att han blivit mer intovert och mindre glad - men det är klart att det är jobbigt att missa allt det som han längtar så efter. Att inte få vara med sina vänner, bara slänga sig på cykeln och köra hem till nån efter skolan. Sen är han rädd. Rädd att det inte ska bli bra, trots att vi oavbrutet bara pepprar honom hur duktig han är och hur bra behandlingen går mm. Det ska bli skönt den dagen då han börjar bli gladare och kan få gå till skolan.

När vi kom hem luktade det annorlunda. Gummi. Toaletten är på g. Efter en stund ringde Elias kompis Anton som kom och lekte med honom och stannade på middag - färsk spagetti med köttfärssås.

Beatrice och jag åkte en stund till mormor och morfar och sålde lite änglar. Nu har vi sålt en hel del och vi har redan kommit på vad vi skulle önska att man via barncancerföreningen gjorde för dem. Att man satte upp någon vacker fototapet på de helt kala vita väggarna på något av rummen på avdelningen. Man kan alltid få önska...

Efter maten kom våra kära fd grannar Lilliana och Stanislaw och hälsade på. Det hade med sig 3 helt förtjusansfulla mörkröda amaryllisar som de ställt i en stor kristallvas... Vi drack en kopp kaffe, åt lussekatter,julgodis och pepparkakor med brieost. Mums!

Senare satt vi i soffan och mös framför den öppna spisen. Otroligt hög mysfaktor! Varmt och gott.

Ännu en relativt lugn natt. Bara lite kissväckning. Åt en god äggamacka med kaviar till frukost. Sedan gick han ner till skolan. Fröken Agneta visade MIFs hemsida. Jättefina bilder finns där från när de var här och hälsade på förra onsdagen. Adressen dit blir: www.malmoredhawks.com - hem - nyheter - Malmöredhawks besök på BUS i Lund.

Allra käraste Lillemor ringde och var så ledsen. Hon har inte fått veta om Elias förräns nyligen, så vi propsade på att hon skulle komma och hälsa på. Så hon kom på sena eftermiddagen och det blev ett kärt återseende! Stannade länge och pratade.

På kvällen hade barncancerfonden julfest och det var underbart trevligt med god mat. Fullt i hela köket, så de fick duka i korridoren också. Sen kom tomten med klassar till alla. Han stod och läste på alla paket. Beatrice fick en "man"barbie, Elias och Louise fick ett presentkort på Åhléns på 150kr. Vilken glädje det var för barnen! "-Den riktiga tomten är här!"

Efter festen var et dax för mig, Lillemor och flickorna att gå hem. Elias somnade nästan innan vi hunnit ge oss iväg. Pappa fick stanna.

Hela dagen har hans prover visat på att värdena är på väg ner. Precis så som vi önskat.

Jag vaknade med ett ryck och tänkte att nu krampar jag också - fastän jag aldrig gjort det förut - men med det ödet som vi har så vore det kanske inte så underligt. Men jag krampade inte jag var helt stilla, men hela rummet skakade, sängen slog i väggen och jag tänkte att nu drömmer jag. Elias sov gott.

Hemma i huset kom först en smäll så Dixie och Chrille satte sig rakt upp i sängen, sen skakade huset så glasen skallrade. Chrille trodde att skorstenen av någon anledning brakade genom taket, eller att det snöat så extremt att de körde bandvagn utanför huset, men förstod snart att det var nåt annat.

Fö har det varit en relativt lugn natt med bara några kiss-på-flaska-väckningar. På förmiddagen mådde han fortfarande bra, så han längtade till skolan. Kunde inte komma dit fort nog. Agneta hjälpte Elias att göra en smällkaramell - tyckte att det skulle julpyssla lite istället för att rabbla glosor. Lunchen gick också ok. Åt en köttbulle och lite rårivna morötter. Sen ville han ner till skolan igen och rita lite. Är trött och lite dallig i benen. Blek som ett lakan, men mår klart bättre än de andra gångerna han fått högdosen. Skönt!

På eftermiddagen meddelade läkaren att undersökninngen av benmärgen såg bra ut. YES!!! Ingen benmärgbyte i sikte! Kalas! Allt går toppenbra! Vi är så glada för det! Elias blev också glad, fattade direkt vad det innebar - att nu är det "bara" att göra den behandling som vi fått på schema och sen blir han frisk. Underbart!!!!! Vilken fest vi ska ställa till med då.

Chrille och Mattias har ökat tempot och rensat ut på toaletten på nedervåningen, bilat upp den gamla brunnen, gjutit i den nya och lagt värmegolvet. Det fanns fukt under plasten vid brunnen. Precis som jag misstänkt. Alla äckligheter har haft sitt fäste där, men snart är det slut på det och det kommer bara vara fin och frächt.

Pappa och Bea kom vid fem med en cheeseburgare och lite andra Mc-mat, så Elias åt bra. Mådde lite illa på kvällen och fick kortison, sen blev det bättre igen. Hann inte kräka idag. Skönt! Jag körde och fixade lite inför dagen då den rödklädde mannen kommer och hälsar på och under tiden fick både Elias och Bea vars en julklapp av barncancerföreningen. Gulligt! Imorgon kommer de och har julfest för barnen med familjer. Gott.

Mamma, ta det till mig. Gör det...jag vill ha det...jag har tappat den, kan du ta den etc... Till slut sa jag till honom att nu får han ge sig, men då svarade han: "Om Du mådde som jag, skulle jag göra detsamma för dig!"

Precis i samma stund som pappa skulle köra in oss till sjukhuset, kom skorstensfejarmästarna och skulle provtrycka vår kamin. Men de fick klara sig själva en stund och gav godkänt att börja elda. Det blir gott, varmt och ytterst mysigt.

Först hamnade Elias i en tvåsal, men pga av att Bea kräkts en gång förrförra natten ville man inte ta några risker, så vi flyttade till rum 2. Ett stort rum, med ett litet extra "rum" med musikanläggning.

Väntan blev lång innan han skulle upp och sövas. Väl där, så gick allt jättebra. Elias höll sedvanligt om min näsa medan vi räknande. Vi kom ända till 35, innan han somnade helt.

På uppvaket var det fullt och näst intill våningsängar som gällde. Pappa och Bea kom. Två bebisar som skrek i högan sky, så Elias ville komma ner till avdelningen så snabbt som möjligt. Höll för öronen. När han kom ner var han på ett sånt humör som jag aldrig sett hos honom. Riktigt sur och tendens till att vara arg.  Troligen en regäl blodsockerdipp, eller ett resultat av stöket på uppvaket. Personalen har berättat för oss att man måste vara tyst och viska där, annars kan de få otäcka mardrömmar innan de vaknar ur narkosen. Senast han åt var ju igår till middag och på kvällen några klyftor apelsin. Efter en kaviarmacka och juice blev han bättre och mer trevlig igen.

Beatrices blodsocker har varit ok under dagen och ville absolut gå ner på lekterapin en stund, där vi pysslade och hade det mysigt. Vi tog med oss lite pennor så Elias skulle kunna fixa lite på sitt rum.

Sen Elias och jag blivit ensamma, gick vi ut i köket och bakade kärleksmums. Dubbel sats. Elias åt kyckling med currysås och ris. Sen en varm macka - men allt kom upp igen...

Fastän vi vetat att och väntat på att behandlingen ska fortsätta känns det ändå svårt att packa väskan. Elias har gråtit från och till hela kvällen. Fick en kraftig ångestattack medan han såg på TV och jag stod i köket. Skek "Mamma, jag kan inte andas!" Paniken skjuter ur ögonen och han kämpar för att få luft. Jag tar honom i min famn, pratar lugnande och säger att det inte är någon fara, att jag alltid kommer att finnas hos honom. Pratar om morgondagen. Säger att han kommer att klara det. Att denna gången måste han må bättre än de förra gångerna eftersom han inte haft någon behandling sedan förra fredagen. Nu har han ju inte ont i magen hela dagarna och har kunnat äta förhållandevis bra. Säger att hans kraft är mycket bättre nu än tidigare - att det ska nog gå bra. Sakta börjar han andas normalt och tårarna rinner längs kinderna. Sitter länge och håller om honom. När han hämtat sig hjälper jag honom in i duschen och han börjar gråta igen - vill inte vänta längre. Säger att han vill åka in med en gång och påbörja behandlingen.

Efter vi duschat sitter vi och tittar på TV, svenska hjältar. 7 personer är utvalda. Det borde vara tusenfalt fler än dem. Elias är vår hjälte! Albert som räddade livet på honom är en annan.

Innan programmet är slut vill Elias gå och lägga sig. Frågar varför han måste få mer behandling. Gråter och är rädd. Börjar få svårt att andas. Jag säger hur mycket vi älskar honom, hur duktig han är, att det är ok att vara ledsen men att han måste försöka tänka på bra tankar - få ett mål med sin behandling. Han högsta önskan är att få leva som vanligt och få gå till skolan - få vara med sina kompisar, skratta och leka.

Beatrice kräkte en gång, natten till idag. Har ont i magen och är lite blek. Hennes blodsocker är högt, trots att vi gett henne extra insulin varje timme - totalt mer än vad hon får på flera dagar. Så hon är också ledsen och gråter. Det blir en natt att ta blodsocker var, var annan timme... Det blir till att stanna hemma från skolan i morgon också.

Från och med 03.00 är Elias fastande inför sövningen i morgon och imorgon kl.7 är det dax att rapportera till avdelningen hur läget är och sen är det dax att åka in så vi är där innan kl.8.00

Elias prover visade att det blir behandling i morgon med högdos och sövning med cellgift rakt i benmärgen samt ta provet som ger resultatet på hur bra behandlingen tagit. Men vi är hoppfulla och tror att allt gått bra pga av hans låga blodvärden. Dvs cellgifterna har tagit kål på hans benmärgsceller, däribland även cancercellerna, så det ska nog visa sig att det inte ska bli någon benmärgsbyte.

Barnen har bara slappat och tagit det lugnt, medan vi vuxna träffat våra goda vänner Marit och Robin. Fikat på en god kaka jag bakat och sen körde Christer och Robin och köpte ett bastuaggregat via blocket.

Efter det formidabla lussefirandet byggde Elias legot och sen blev det till att klä granen i med ljus, tradtionella röda kulor och garntomtar. En och annan ängel hänger där också. Allt medan julmusiken dunkar  "mer jul, ge mig mer jul...".

Sen skjutsade vi Louise till sin vän i Staffanstorp och så passade vi på att handla lite gott & blandat på AGs. När vi kom hem hade Elias somnat i sin egen säng på sitt rum på ovanvåningen. Han fick vi väcka eftersom vi sen åkte till hans bästaste vän Vincent med familj och åt middag. Beatrices älsklingssoppa Vichy souisse med nytt hembakat bröd. Urgott! Bitte hade även köpt den största ost jag sett på ett vanligt bord. En cheddar på nära 5kg. Coolt och ytterst god. När vi ätit oss proppmätta satte Bea igång och rita och måla med Bittes fina konstnärspennor, penslar och papper. Och sen blev det frågespel med kunskapsfrågor. En mysig kväll i goda vänners sällskap.