Elias har haft en förskräcklig natt och skrikit från och till av sina smärtor i armarna. Haft feber. Svettas i mängder. Hela han rinner. Håret är lött. Sängkläderna genomblöta trots att han även har badlakan under sig, så det blev till att byta 3ggr. Prover har tagits och medicin har givits i en strid ström.

Han var den första patienten som skulle sövas på operation och Elias kunde inte komma dit fort nog. Skrek och längtade dit så han skulle få slippa sina smärtor en stund."Mamma, skär av mig armarna så jag slipper ha så ont!!!" Kan inte röra sina armar alls, inte en millimeter. Varje rörelse är en plåga utan like. Ett toalettbesök är ohyggligt! Börjat må illa och kräkas av medicineringen. Tienamet (ett riktigt brett penicillin) har just illamående på sin biverkningslista...morfin också.

Sövningen gick bra. Undersökningen också. Det var skönt att se honom på uppvaket utan smärtor. Men de kom snabbt tillbaka. Christer, Arne (sjuksköterska och vän sedan gammalt) och jag pratade lite om det kommande resultatet och jag sa att vi nog skulle vara beredda på det värsta. Men Christer tyckte jag inte fick spekulera.

Några timmar senare kom Doktor Albert Beccassy och sa till Elias: "Nu vet vi vad det är och det är inte ditt fel. Du har fått en blodsjukdom - som heter leukemi". Man kan inte i ord beskriva den oändliga sorg vi drabbats av. Vår underbara goa prins! Cancer! Tårarna ville inte ta slut. Hela kroppen ville bara gå i tusen bitar ...samtidigt en viss lättnad. Nu är det helt klart vad han har drabbats av. Men han kämpar ju så för sitt liv med alla bakterier i kroppen, i kombination med dessa smärtor och alla starka läkemedel. Kommer han klara att överleva detta?

Albert stannade till sena kvällen för att se till att Elias hade det så bra han bara kunde ha det. Behandling mot leukemin startar direkt i kväll. I morgon ska Elias sövas igen. Då ska han få en port-a-cath inopererad i bröstkorgen. (Det ser ut ungefär som en bula i bröstkorgen och ofta kan man se en slang under huden. En port-a-cath, central venkateter, är en ca 5kr stor och ca 1cm tjock "manick" med slangar som man kan ta blodprov ur och ge dropp i).

Våra närmsta familj och vänner känner också otrolig sorg. Är rädda. Undrar hur prognosen ser ut.

Förbannad!!! Varför kunde läkarna på avd 61 inte lyssna på mig/oss?  Jag hade rätt från början! Varför ljög de? Hur vågade de att göra det? Tror de att jag inte har några som helst kunskaper? Att Tobba som är narkosläkare inte har några kunskaper?  Att jag är en hysterisk idiot? Varför undanhöll de information om prover och provsvar? Varför fick han inte smärtstillande? Hur kunde de göra SÅ många fel??? Tur att vi har vår vän Tobba som varit närvarande och upplevt i princip allt det inträffade. Varit med i konflikterna med läkarna.

Rädslan är inte över. Elias kämpar för sitt liv.  Flickorna har diabetes. Jag vet att vi någon gång kommer att behöva besöka akutmottagningen. Vem kommer att vara jourläkare? Hur kommer vi att bli bemötta???  Trodda? Kommer barnen få  lida för vår vistelse där på avd 61? Jag vill aldrig mer bli utsatt för dem! Vill aldrig mer bli idiotförklarad pga av prestige med tuppskit på överläppen.

Kvällen och natten har varit fruktansvärd! Elias har haft ont kräkts hela natten. Nattsköterskan har ringt jouren fler gånger för att tigga antiemetika och smärtstillande åt Elias. När kl.var 3 ringde hon Albert och det blev två gånger till innan natten blev till morgon.

Allt Elias önskade sig var "den vita mjölken". Dvs bli sövd!